JB novell

Vad fan gör han här?!
Jag börjar öka tackten lite. Jag har verkligen inte lust att träffa honom nu.
Han tar ner ena fönster rutan.
"Snälla Jennie, hoppa in!" Ropar han efter mej...

---

Men jag bara går vidare och låtsas som om han inte är där.
Han kör upp bilen vid min sida igen och åker i samma takt som jag går i.
"Jag ber dej. Jag har inte kommit ända hit för att du ska ingronera mej. Om jag inte älskade dej skulle jag ju inte bara låta detta vara. Så snälla låt mej förklara! Jag älskar ju dej!" Säger han med bedjande röst
"Du verkar älska den där Tanja också.." Säger jag utan att stanna eller ens kolla på honom.
"Nej! Jag gör inte det. Jag älskar dej, bara dej!"
"Justin du svek mej.. jag kan inte bara förlåta bara så där"
"Jag vet och jag är ledsen för det, jag skulle gå tillbaka i tiden och ändra på det om jag kunnde. Alla gör misstag.."
"Jag vet inte om jag tycker misstag och otrohet är riktigt samma sak" Säger jag och nu stannar jag.
"Jag ska berätta allt, bara du sätter dej i bilen" Säger Justin.
Jag tvekar en stund, sen öppnar jag bildörren och sätter mej tyst i framsätet brevid honom.

Justin kör iväg och vi sitter där tysta en stund tills jag frågar vart vi ska.
"Hem till mej, om det går bra?" Svarar Justin.
"Visst" Svarar jag oentusiastiskt.
Efter en stund är vi frame vid Justins hus.
Vi har suttit tysta hela åkturen, det är inte försen vi har satt oss i soffan i vardagsrummet som Justin äntligen bryter tystnaden.
"Du har inte armbandet som jag gav dej på dej längre.." Säger han och kollar ner på min handled.
"Nej, känns ju inte samma sak ner det som står på inte stämmer längre.." Svarar jag.
Justin kollar sorgset ner en stund, sen kollar han upp igen.
"Tanja är bara en vän. Inget mer, okej ?"
"Men hon var det. Eller hur?"
När jag säger det börjar han ombekvämt skruva sig brevid mej i soffan.
"Alltså.. nää. Jag var ju tillsammans med dej.."
"Men om vi inte var det då, så hade du tillhört henne?"
"Jag är rädd för det.." Svarar han och suckar.
"Vad menar du?" Undrar jag.
"Jag vet hur hon är nu. Hon är verkligen inte min typ!"
"Hon är en bitch" Mummlar jag. Jag kollar på Justin för att se hans reaktion och till min förvåning så flashar han ett litet leénde när jag säger det.
"Precis, Hon är en bitch."
Jag kollar frövånat på honom.
"Kan du berätta för mej vem hon är och hur ni träffades?" Undrar jag.
"Jo. Vi träffades för ganska länge sen. Någon gång i våras. Vi pratade lite, och jag tyckte väll att hon var snygg och så. Jag vet att Chaz sa till dej att han inte trodde att det var hans klasskompis, men det var det.
Vi träffades en gång och sen har hon varit på mej as mycket, velat träffas mer och så.
Och jag hade ingenting emot det, jag tyckte att hon verkade snäll och som en bra tjej" Han lägger extra betoning på 'verkade'. "Hon har berättat att hennes pappa dog nu i sommras, jag tyckte synd om henne så jag sa till henne att jag alltid fanns om hon ville prata." Han drar efter andan lite innan han fortsätter. "Men hon ljög, hon ljög om att hennes pappa hade dött bara för att få min uppmärksamhet. Bara för att kunna gråta i min famn utan att det gjorde nåt."
"Jag fattar inte riktigt" Avbryter jag. "Smsen då? Varför skrev du att du älskade henne och att de saknade henne?"
"Jag vet inte riktigt. Jag visste ju att hon skulle bli glad av att höra dom orden, men mest var det för att hon skulle sluta att smsa och ringa hela tiden" Svarar han.
Jag kan inte riktigt avgöra om den förklaringen duger för mej.
"Men när vi stod utanför min dörr du vet? Så sa du älskade mej, bara mej. Och då frågade jag om du skrev till henne att du älskade henne utan att du menade det, och då sa du nej.."
"Jag vet och det var fel att säga så, jag vet! Men hon är ett fan, och jag älskar alla min fans. Men inte på det sättet om du fattar vad jag menar"
"Men det var ju på det sättet jag menade, inte som fan" Säger jag.
"Jag vet."
Jag sitter tyst en stund och drar i en lös tråd från mina byxor.
"Inte fören jag hade åkt iväg på turnén insåg jag hur jävla mycket jag älskar dej. Du vet inte hur svårt det var att lämna dej och hela landet när vi var ovänner, hur svårt det var att vara lycklig, det hade varit mycket enklare att åka iväg om jag visste att du älskade mej och allt var bra mellan oss"
Jag ser hur en tår sakta rullar ner för hans kind, men han torkar snabbt bort den igen.
Men då kommer det en till och en till.
Utan att säga något omfamnar jag honom, vi sitter så kanske fem minuter helt tysta.
Han ligger som en gråtande bäbis i min famn och i den stunden känner jag mej glad över att jag följde med honom trottsallt.
Hur lätt ska man förlåta en kille egentligen?
Just nu vill jag inget heller än att ha tillbaks honom och att allting ska bli som förr.
"Fan ta dej Justin" Säger jag.
Han kollar oroligt upp på mej.
"Förlåt. Jag sa fel.." Säger jag och ler. "Jag älskar dej Justin. Menade jag"
Då ser jag hur hela hans annsikte skiner upp som en sol.
"Fan ta dej Jennie, jag älskar dej med!" Säger han och kysser mej.
Och då, för första gången på länge känner jag mej levande, jag känner mej alldeles varm i hela kroppen.
Jag känner mej lycklig igen och mitt hjärta känns helt.
Jag kysser honom igen och lägger mej över honom.
"Jag har saknat dej så" Säger Justin mellan pussarna.
"Jag med. Det är tackvare Chaz som jag fortfarande är vid livet" Säger jag och slutar pussa honom.
"Förlåt. Jag är glad att han fick dej att må bättre"
Jag ler som tecken på att jag håller med, sen sätter jag mej upp igen.
"När ska du åka igen?" Undrar jag.
"Jag måte åka imorgon igen" Svarar han.
"Okej, så precis nu när det äntligen är vi två igen så måste du lämna mej?" Säger jag dystert.
"Ja, jag är ledsen."
Det känns jobbit att han måste åka igen, men sammtidigt så vet jag att han måste.
Han har ju offrat mycket bara för att ha kunnat åka hit idag...

---

KOMMENTERA :D

Två delar idag ! Känner mej grym :)

PeaceN'Love