JB novell

Nu skulle det vara bra att glömma Justin, så som jag gjorde när jag slog i huvudet, det var som en svart prick alla gånger Justin var med. Så får det gärna bli igen...

---

Jag går ut ur taxin utan att säga hejdå.
Men till min förvåning följer Justin med ut.
"Jag följer Jennie till dörren" Säger han innan han slår igen bildörren efter sig.
Han går efter mej hela vägen upp för grusgången, och när jag står utanför dörren vänder jag mej om.
"Vad vill du egentligen?" Frågar jag.
"Jag vill förklara" Svarar han och sparkar till en sten på trappan.
"Men jag vill inte höra" Säger jag och är precis på väg att öppna dörren när han tar tag i min arm för att stoppa mej.
"Du måste låta mej förklara!" Säger han bedjande.
Jag suckar och himmlar med ögonen.
"Justin, vad finns det att förklara? Jag har sätt alla sms, du saknar henne hon saknar dej. Ni skriver att ni älskar varandra.."
"Men det är inte sant! Jag älskar dej mera!" Säger han och tar ett steg närmare mej.
"Så du skriver att du älskar henne fast du inte menar det?" Frågar jag och tar demostratift ett steg bakåt.
Han kollar ner i marken och sen upp på mej igen.
"Förlåt.." Mummlar han och kollar sorgset på mej.
"Det förändrar ingenting Justin. Om du verkligen älskar mej, vilket jag inte tror att du gör, så får du bevisa det. Och man kan inte ha två tjejer sammtidigt.."
"Tror du inte jag vet det eller?!" Säger han argt.
Då har jag bara lust att ge honom en rak höger eller nåt.
"Det är väll nästan precis det du har haft?! Och så säger du att du vet det. Sure, du kanske vet det men du lever fan inte upp till det!"
Jag skriker det rakt i annsiktet på honom och jag känner att jag är nära på att börja gråta.
Men jag tänker inte visa mej svag inför honom.
Han sänker huvudet och kollar ner i marken.
"Det är slut Justin. Gå." Säger jag och pekar bortåt.
"Hej då. Och förlåt.." Mummlar han och sen går han sin väg.
Jag står och kollar när taxin åker iväg sen går jag in.

Mamma och pappa blir glada över att se mej.
Dom ställer tusen frågor om resan. Jag berättar om hur lyxigt allt var och hur kul vi hade.
Sen kommer jag till den delen när jag blev dålig..
Först blir dom lite arga för att jag var så dum att glömde tabbletterna, men jag tror att dom är glada över att det inte blev så alvarligt.
Jag berättar inte biten om Tanja och Justins svek, men dom verkar märka att jag är lite deppig och undrar vad det är med mej. Men jag bara skyller på att jag är trött.

Jag har svårt för att somna den kvällen. Alla tankar som far runt i huvudet håller mej vaken.
Det mesta är om Justin och den där Tanja. Vem är hon egentligen?
Jag vet ingenting..
Jag stiger upp för att ta ett glas vatten när jag märker att jag får ett sms.
Jag tvekar en stund på om jag ska kolla det, det är säkert Justin och jag orkar inte med hans ursäkter.
Men jag kollar det i alla fall.
Till min stora förvåning är det inte Justin, det är från något nummer jag inte känner igen.
Jag öppnar upp det och läser.
'Tack för att du lämnar mej och MIN Justin ifred, håll dej borta nu! Du har redan förstört för mycket. :)'
Det gör ingentingt att jag inte känner igen nummret jag fattar ändå dirket vem det är. Det är Tanja.
Även fast hon gjorde en glad gubbe är det inget vänligt sms.
Jag stänger ner meddelandet och sen kastar jag med all ilska mobilen i golvet. Batteriet flyger ut och hamnar typ två meter ifrån resten av mobilen.
Jag känner hur mina tårar börjar rinna, dom bara rinner och rinner.
Känslorna börjar välla upp inom mej. Det är alla möjliga känslor som kommer på en och samma gång
Hat, kärlek, svek m.m. Men framför allt ett brustet hjärta..
Jag kollar ner med tårfyllda ögon på den söndriga mobilen, det är så jag känner mej, helt sönder.
Jag gråter inte högt, bara några små snörvlingar ibland. Hela min kudde blir blöt av alla tårar och det smakar salt i munnen.
Flera gånger går jag upp för att snyta mej, efter typ femtioelfte gången jag är uppe tar jag med mej hela toarullen in på mitt rum.

Jag somnar äntligen när klockan är runt fem på morgonen, antagligen av ren utmattning, jag sover typ till klockan tre på eftermiddagen nästa dag.
Det förvånar mej att mamma och pappa inte har kommit och väckt mej.
Det första jag gör när jag vaknar är att gå upp och skölja mitt annsikte från allt intorkat snor.
Detta har verkligen varit den värsta natten i mitt liv!
Jag går ner i köket för att ta något att äta och då ser jag att det ligger en lapp på köksbordet.
'Godeftermiddag.
Vi har åkt för att handla, skriv en lapp om du går någonstans.
Kram mamma och pappa'
Jag känner mej ganska lättad över att dom inte är hemma, jag behöver verkligen tid för mej själv.

Efter jag har ätit bestämmer jag mej för att gå ut lite.
Jag skriver en lapp innan jag går, fast jag skriver att jag är ute med Emma. Varför vet jag inte.
Jag vet inte riktigt vart jag går, jag liksom bara går.
Efter en stund kommer jag till en liten park, som för tillfället är helt tom på folk.
Jag sätter mej ner på en bänk, utan att jag märker det börjar mina tårar rinna igen.
Jag gråter så mkt så jag inte orkar sitta kvar på bänken utan sjunker istället ner på gruset nedanför den.
jag sitter med knäna upp mot magen och huvdet i mina händer när jag helt plötsligt känner att någon knackar mej på axeln och frågar med orolig röst:
"Hur är det?"
Jag kollar upp och torkar tårarna. Farmför mej står en kille i ungefär samma ålder som mej och kollar oroligt på mej.
"Här kan du ju inte sitta. Kom ta min hand så hjälper jag dej upp" Säger han och räcker vänligt fram sin hand.
Först tänker jag skrika åt honom att lämna mej ifred, men sen tar jag ändå hans hand och låter han hjälpa mej upp.
"Jennie...?" Frågar han och kollar granskande på mej medans jag borstar bort allt grus från mina byxor.
Jag kollar upp på honom och möter hans blick och då ser jag vem det är!
Han märker det och då ler han stort mot mej.
"Vad är det som har hänt..?" Undrar han oroligt och tar tag i mina axlar.
Jag snyftar till och tar ett djup andetag för att kunna prata.
Men istället för att svara på frågan säger jag:
"Vad gör du här? Jag såg inte att det var du först"
"Jag är på besök hos min farmor och farfar. Dom bor här inärheten." Svarar han. "Jag kände knappt igen dej heller, du är ju alldeles söndergråten. Men Jennie du måste berätta, vad är det som har hänt?"...

---

Vem tror ni att det är? :)

KOMMENTERA! :D

Jag hoppas att ni fortfarande gillar novellen även om ni inte kommenterar lika mkt längre.

PeaceN'Love