JB novell

Precis som hon tänker säga något, ser jag hur hela hennes annsiktet förvrängs i smärta.
Hon trycker på någon knapp för att en doktor ska komma.
"Jennie, vad är det?!" Undrar jag panikslaget...

---

Jennies Perspektiv:
Jag har så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen, huvudet värker och hela jag skakar.
Jag kan inte svara Justin, det går inte.
Det kommer in en läkare, hon ber Justin att gå ut från rummet jag ser att han kastar en orolig blick på mej och sen försvinner han ut.
Sen blir det svart för mej igen.

När jag öppnar ögonen igen är jag i en skog. Det borde väll egentligen kännas konstigt att vakna upp i en skog när man somnade i ett sjukhus, men det gör det inte.
Jag börjar gå längs stigen i skogen. Efter jag har gått en stund tar stigen plötsligt slut och jag står på ett brant berg, och framför mej stupar det rakt neråt och det är vatten nedanför.
Jag vänder mej om för att gå tillbaka, det ända jag tänker på är att om jag skulle trilla i så skulle min mascara förstöras.
Jag går tillbaka samma väg, jag är djupt försjunken i tankar. Men det konstiga är att jag vet inte vad jag tänker på, jag liksom bara tänker. Jag vet att det är bra tankar för det känns i hela kroppen.
Jag kommer tillbaks till stället jag vaknade på, men nu är jag inte ensam där. Justin är där också och han står och kollar på mej med en ledsen min.
Jag går emot honom ställer mej framför honom.
Jag sträcker mej upp för att kyssa honom, precis när våra läppar möts..

Vaknar jag.
Allt var bara en dröm, en konstig dröm.
Jag känner att smärtan i huvudet nästan har gått över.
Jag vrider på huvudet för att kolla mej omkring, då ser jag att mamma och pappa sitter på varsin stol lite längre in i rummet och diskuterar någonting med varandra.
När dom ser att jag kollar på dom, slutar dom.
"Hur mår du?" Undrar pappa och flyttar sig närmare mej.
"Sådär" Svarar jag.
"Vad minns du gumman?" Undrar han sedan.
"Jag minns bara dåliga saker.." Säger jag och är på väg att börja gråta. Det är oerhört frustrerande att bara komma ihåg saker man inte gillar, jag hade hellre inte kommit ihåg någonting alls.
Fast nu har jag ju några fina 'minnen' om jag nu kan kalla det så.
Det Justin berättade för mej precis innan jag fick så där ont.
Jag brukar tänka på det istället för alla dåliga minnen jag har, och typ låtsas att jag minns det, men det är svårt eftersom jag inte gör det. Jag minns inte hur jag kände, hur allt runt omkring såg ut.
Jag vet bara det som Justin beskrev att han kände.. kärlek.
Jag undrar om jag kännde samma sak, anntagligen. Eftersom jag är tillsammans med honom.
Men han kan ju ljuga om det, det kanske bara är han som är kär i mej och så säger han att han är min pojkvän bara för att han vill det, han kan ju lura i mej vad som helst egentligen..
"Gillar jag Justin?" Frågar jag mina föräldrar.
Både mamma och pappa kollar lite konstigt på mej.
"Gumman, du älskar honom." Svarar mamma och ler. "Varje gång ni hade träffats syntes det på hela dej att du var kär"
Jag anndas ut, vilken tur!
Pappa ber mej att berätta saker jag kommer ihåg, vad som helst.
Jag berättar och pappa sitter och anntecknar vad det är jag kommer ihåg.
"När får jag åka hem?" Undrar jag när vi är klara.
Jag vill inte vara här mer. Jag hatar det här stället, jag hatar när jag lämnas helt ensam i rummet.
"Om en vecka. Dom måste vara säkra på att du klarar dej" Svarar mamma.
Jag suckar, en vecka! Det känns alldeles för länge.

"Är Justin kvar här?" Undrar jag sedan. "Jag skulle vilja träffa honom"
Mamma går ut för att kolla, efter drygt två minuter kommer hon tillbaka med Justin efter sig.
Pappa pussar mej på pannan och sen följer han med mamma ut.
Jag tecknar åt Justin att han ska komma in och lägga sig brevid mej i sängen.
"Berätta om dej, om ditt liv" Säger jag efter vi legat tysta en stund.
Han vänder sig sagta emot mej och kollar in i mina ögon. Han har väldigt vackra ögon..
"Jag lever min dröm. Allt som har hänt dom senaste åren är så mycket och jag är så tacksam för allt, jag hade inte kommit så långt utan dej, dej och alla andra fans."
"Är jag ett fan?" Undrar jag. Jag vet fortfarande inte om han är bra på det han gör, jag kommer ju inte ihåg.
Han fortsätter berätta om hela sin karriär, jag kunnde aldrig tro att han var så stor!
Jag har ju en världsstjärna i mitt rum. Jag är tillsammans med en.
"Kan du inte sjunga för mej då?" Frågar jag. Jag skulle jättegärna villja höra honom, kanske jag minns då?
Han börjar sjunga, och han har en helt fantastik röst! Det är nästan så jag dör. Gud så vackert!
'U smile I smile, baby take my open heart...' Sjunger han osv.
Han avslutar sången och kollar på mej.
"Det var.. helt otroligt!" Får jag fram, jag är nästan mållös. "Snälla sjung en till" Jag kan verkligen inte få nog av att höra hans röst.
"Okej. Är det okej om jag sjunger en låt som inte är min?"
Jag nickar, han kan sjunga vad som helst, det kommer låta fantastikt ändå.
Jag känner igen låten, det är cry me a river med Justin Temberlake.
Då får jag som en déja vú.
Jag blundar och framför mej ser jag en liten kille med en gitarr som sitter i en soffa och spelar den här låten, han har mycket ljusar röst, men det är fortfarande Justins röst. Justin Biebers röst.
Helt plötsligt kommer jag ihåg, jag kommer ihåg mitt liv som ett fan av Justin Bieber.
Den videon när han sjunger cry me a river var den första jag såg med honom. Det var då allt börja, jag började kolla på mer videos med honom kolla på intervjuer och jag blev bara mer och mer besatt.
Då kommer jag på det, det var ju hemma i Sverige. Men nu är jag inte i Sverige.. vart är jag igentligen?!
Justin har sjungit klart och jag känner hur jag börjar få lite smått panik.
"Vart är jag?! Jag menar, jag är inte i Sverige.. och jag pratar inte Svenska heller, eller hur?!"
"Du är i Atlanta. Du flyttade hit från Sverige för drygt en månad sen.." Svarar Justin lite osäkert.
"Jag har fått tillbaks lite av minnet.."
"Vadå? Berätta vad du minns!"
Jag berättar att jag minns första gången jag såg honom på youtube och hur jag fortsatte att kolla på mer videos, att jag blev besatt.
Men det var allt. Men det är så konstigt. Jag vet att det var i Sverige, men ändå pratar jag engelska som om jag gjort det i hela mitt liv fast det egentligen är svenska jag har pratat mest.
Det här gör mej förrvirad och jag känner hur huvudvärken börjar komma tillbaka.
"Varför pratar jag engelska?" Undrar jag "Jag tror inte jag minns hur man pratar Svenska. Det är läskigt.."
Justin rycker på axlarna, han är nog minst lika förrvirad som mej.

Dagarna går och varje dag börjar jag minnas mer och mer. Men fortfarande inte tiden då det var jag och Justin.
Idag är dagen jag blir utskriven från sjukhuset. Det ska bli riktigt skön att få komma hem.
Jag har faktiskt mått riktigt bra dom senaste dagarna, jag har till och med varit ute ett par gånger på en promenad. Ena gången med mamma och andra med Justin.
Justin har lovat att han ska ta med mej hem till sig och vid pizzerian där vi mötes första gången, bara för att få mej att kanske komma ihåg.
Det är som ett hål i mitt minne dom gångerna Justin är med. Varför just när han är med? Jag fattar inte..

---

Kom igen. :) Nu vill jag att alla kommenterar! Vad tycker ni?

PeaceN'Love