JB novell

"Vart är jag?" Undrar hon med mycket svag röst.
"På ett sjukhus" Svarar jag och släpper taget om henne. Hon kollar konstigt på mej som om jag var en främling eller något.
"Vem är du?"
"Men det är ju jag, Justin" Säger jag och försöker le. Hon kanske inte känner igen mej för att jag är alldeles söndergråten...

---

Innan jag hinner säga något mer kommer det in en läkare i rummet.
Hon ber mej att gå ut, jag vill egentligen inte men jag är tvungen.
Jag sätter mej utanför rummet mot väggen och väntar.
Efter en stund kommer sköterskan ut igen, hon sätter sig brevid mej och försöker få ögonkontakt med mej, men jag bara kollar ner i golvet.
"Jennie har fått minnesförlust. Vi vet inte vad hon minns och vad hon inte minns. Men det kommer fram så småning om. Hon minns i alla fall att prata engelska.."
"Hon minns inte mej.." Säger jag och försöker låta bli att inte börja gråta.
Det svarar hon inte på.
"Vi kommer ställa frågor och så till henne sen när hon mår lite bättre" Säger hon istället.
Jag säger ingenting. Jag vill att hon ska gå och lämna mej ifred. Tillslut gör hon det.
Dirket när hon har gått går jag in till Jennie igen, jag vet inte om jag får det men jag gör det ändå.
När jag kommer in ligger hon och sover. Jag sätter mej ner på stolen brevid, då öppnar hon ögonen och kollar trött på mej.
"Hur mår du?" Undrar jag och tar hennes hand.
"Jag har ont.. överallt, mest i huvudet." Viskar hon. "Dom säger att jag har fått minnesförlust.." Säger hon sedan när jag inte svarar.
"Minns du mej?" Frågar jag försiktigt.
"Nej.." Säger hon och suckar. "Är du min bror? Eller kanske min pojkvän?"

Jennies Perspektiv:
Varje andetag jag tar gör det ont i hela kroppen och när jag pratar också.
Det tar lång tid innan killen brevid svarar.
"Ja.. jag är din pojkvän."
Jag ler lite mot honom.
Helt ärligt så är han riktigt snygg även om det syns mycket väl att han har gråtit. Jag önskar att jag minndes vad han hette, hur gammal han är och allt sånt där, men det gör jag inte. Killen framför mej är en främling..
"Vet du vad som hände?" Undrar han.
"Inte mer än det läkaren sa till mej förut. Att jag rammla i en trappa och slog i huvudet."
Då kommer mina föräldrar in i rummet, dom minns jag i alla fall. Men mamma ser inte ut som jag minns henne, jag minns henne med nästan blont hår men nu är hon mörkhårig.
Mamma börjar gårta när hon ser mej och kommer fram och kramar om mej försiktigt.
"Åh gumman! Du har vaknat!" Snyftar hon i mitt öra.
"Ehm.. jag ska nog gå nu. Vi ses Jennie" Säger killen och reser sig upp från stolen.
Jag nickar och ler som svar. Men även att ler gör ont.
"Justin, tack, tack för allt" Säger pappa när han är på väg ut. Han stannar till i dörröppningen men sen går han igen.
Justin tänker jag. Det är alltså så han heter, men det säger mej ingenting.
Mamma och pappa stannar en stund och pratar med mej, men jag känner mej otroligt trött och mitt huvud värker mer än någonsin.
Efter en stund lämnar dom mej ensam och jag somnar med en gång.

När jag vaknar är det ny dag, klockan är runt halv tolv.
Det kommer in en läkare i rummet och tar lite prover och sånt sen går hon iväg, men efter tag kommer hon tillbaka.
"Du har besök. Orkar du med det?" Säger hon. Och jag ser att killen, just det, Justin står bakom henne.
Jag nickar och Justin kommer in, han gömmer något bakom ryggen. När sköterskan gått sin väg igen tar han fram det han har bakom ryggen.
Han räcker fram en bukett färgglada blommor till mej. Jag försöker sträcka mej fram för att ta emot blommarna men det gör ont i hela kroppen när jag rör mej. Justin märker det så han ställer dom på nattbordet brevid istället.

Justins Perspektiv:
Jag tycker att hon ser lite piggare ut idag, hon har fått lite mer färg i annsiktet och är inte riktigt lika blek.
Hon kollar länge forskande på mej.
"Jag kan inte fatta att du är min pojkvän.." Säger hon sedan och ler ett annsträngt leénde.
"Men det är jag." Säger jag och ler tillbaka.
"Du är så fin."
När hon säger det ler jag ännu mer, det känns bra att höra.
"Det är du som är det." Säger jag. "Jag önskar bara att du skulle komma ihåg mej"
Hon suckar lite och säger sedan:
"Jag med. Vad heter du? Jag menar hela ditt namn, jag vet redan att du heter Justin"
"Justin Bieber."
När jag säger det ser jag hur hennes ögon blixtrar till, i den sekunden tror jag att hon kanske kommer ihåg mej.
Hon ligger tyst en stund, det ser ut som hon funderar på något.
"Bieber?" Säger hon sedan och skrattar lite tyst. "Det låter roligt. Det känns som om jag känner igen det.. men jag vet inte.."
"Snälla berätta allt du minns, det måste inte vara om mej, vad som helst" Ber jag.
Hon tänker efter en stund, sen sluter hon ögonen och börjar berätta.
"Ehm.. jag minns när min farmor dog, jag kommer ihåg hennes begravning och allt. Jag minns när jag och min kompis Mathilda bråkade och blev inte vänner igen på ett bra tag." Hon gör en paus och sedan fortsätter hon. "Jag kommer ihåg när jag rammlade ner från en klätterställning och bröt armen, jag kommer ihåg hur ont det gjorde och att jag saknade min nalle, min favorit nalle." 
Hon öppnar ögonen igen och jag ser att hon är på väg att börja gråta. "Jag minns bara dåliga saker, saker jag inte gillade" Säger hon sedan.
"Jag minns även att vi flyttade, men jag minns inte vart.."
Då kommer jag på det! Hon minns att hon flyttade, det var ingen bra sak i hennes ögon.
Hon skulle ju såklart sakna alla sina vänner. Men att hon flyttade till Atlanta var en bra sak eftersom hon kom närmare sin idol, alltså mej!
Det är därför hon bara minns att hon flyttade.
Hon minns alla dåliga saker..
Det är nästan så att jag börjar gråta, tänk att bara minnas alla dåliga saker, alla misstag man har gjort och glömma dom bra, alla bra stunder i livet.
"Du flyttade hit" Säger jag med gråten i halsen.
Hon kollar oroligt på mej.
"Justin, varför gråter du?"
Då börjar jag gråta ännu mer. Men nu är det mer av lycka, jag har verkligen saknat att höra henne säga mitt namn, hon säger det med en speciell klang i rösten. Och det låter precis lika vackert som då när hon minndes mej. 
"Jag gråter för att jag har saknat dej, och nu när du har vaknat igen så minns du mej inte. Men jag ska få dej att minnas, jag lovar"
Jag vet att det är en ganska stor sak att lova, men jag ska verkligen göra allt.
"Berätta vad vi brukar göra då, hur vi träffades och så" Ber hon. 
"Orkar du det då?" 
"Ja"
"Okej. Vi träffades första gången vid en pizzeria. Du var där med dina förldrar, du kom fram till mej medans dina föräldrar var i pizzerian och beställde tror jag. Jag tyckte du var så söt! Du fick min atuograf, vi tog även kort tillsammans.."
"Vänta lite, sa du att jag fick din atougraf? Är du någon slags kändis eller?" Avbryter hon och skrattar till lite.
Vad dum jag är! Varför berätta jag inte från början om min karriär.. Kanske för att jag trodde att det inte skulle bli samma sak då, men det här går inte att berätta utan att hon vet det.
Jag berättar för henne om mitt kändisskap, hon ser nästan ut att inte tro mej.
"Hur vet jag att du inte ljuger nu?"
"Snälla bara tro mej, varför skulle jag ljuga för dej"
Jag fortsätter berätta.
"Efter vi hade tagit kort, pratade vi lite, inte så mycket. När vi kramades hej då frågade jag vad du hette, du sa ditt namn och sen gick du iväg till dina föräldrar.
Exakt en vecka senare hade jag en konsert här i Atlanta. Jag kommer ihåg att jag såg dej i publiken och jag log mot dej och du log tillbaka.
När konserten var slut hittade jag en mobil på golvet, jag fattade att det var din när jag såg din bakrundsbild. Det var en bild på mej och dej. Jag hittade din mammas nummer och Scooter ringde och berättade att vi hittat din mobil." 
Hon lyssnar noga när jag berättar hela historian. Jag berättar om allt, när vi var i turnebussen och jag skrev min atuograf på ett papper och mitt mobil nummer. Ja, jag berättar verkligen allt.
När jag kommer till krocken hon och hennes mamma var med om avbryter hon mej.
"Jag kommer ihåg den.." Säger hon tyst.
Jag nickar och fortsätter berätta. Jag berättar om när vi hade picknick och vi sitter och skojar med varandra om hur jag börjar jaga henne runt i trädgården på skoj, hur hon springer upp i stentrappan och rammlar.
"Så du var med.. när det hände?"
"Ja. Dom säger att jag rädda ditt liv, men jag vet inte.."
"Gjorde du? Hur?"
"Jag band min tröja runt såret i ditt huvud så att inte för mycket blod skulle åka ut"
Precis som hon tänker säga något, ser jag hur hela hennes annsiktet förvrängs i smärta.
Hon trycker på någon knapp för att en doktor ska komma.
"Jennie, vad är det?!" Undrar jag panikslaget...

---

Vad tror ni? Kommer hon någonsin få tillbaka minnet? 

Kom igen, KOMMENTERA! :D

PeaceN'Love