JB novell

Jag slår huvudet i trappan och det sista jag hör är att Justin skriker mitt namn.
Sen blir allt svart, precis som när jag var med om bilolyckan..

---

"JENNIE!!" Skriker jag och springer fram till henne.
Hon ligger alldeles stilla, och sammtidigt som jag ringer efter ambulans håller jag hennes huvud och då märker jag att hon blöder rejält mycket.
Om inte någon gör något åt såret i huvudet kommer hon förblöda.
Och den någon som måste göra något åt det är jag!
Jag har sådan panik så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag tar av mej min T-shirt och binder den runt hennes huvud för att stoppa blodet.
Tänk ifall Jennie dör! Då är det mitt fel, om inte jag hade jagat henne hade det här aldrig hänt..
Efter en stund kommer äntligen ambulansen.
Jag minns att dom bär in henne på en bår och jag får åka med till sjukhuset. Hela tiden håller jag i hennes hand.
Jag vet ingenting om hur hennes tillstånd är, bara att hon i alla fall är vid liv.

När vi är framme säger en läkare till mej att jag inte får följa med längre.
Jag får helt enkelt sitta i väntrummet och vänta, vänta och se..
Jag vet inte hur länge jag sitter där, men precis efter läkaren har gått och lämnat mej ensam bryter jag ihop tottalt.
Hela tiden tills nu har jag hållit mej från att börjar gråta.
Men nu låter jag bara tårarna rinna, och det känns faktiskt riktigt skönt att få ut det. Jag gråter tills det känns som om jag inte har några tårar kvar.
När jag har lugnat ner mej lite ringer jag mamma, hon svarar efter en lång stund.
Jag berättar allt som hänt med Jennie och hon säger att hon kommer nu direkt.

Hur länge det dröjer innan mamma äntligen kommer vet jag inte, 30 minuter eller kanske 45?
Men det är inte bara mamma som kommer det är även Jennies mamma och pappa också.
Mamma kommer till mej och kramar om mej, men Jennies föräldrar fortsätter framåt och frågar en sjuksköterska något, sen försvinner dom bort bakom ett hörn.
"Justin, vet du något om hur Jennie mår?" Undrar mamma försiktigt sammtidigt som hon håller om mej.
"N-nej.." Snörvlar jag. "Jag vet ingenting." Min röst har blivit alldeles grummlig och sprucken efter allt gråtande.
Precis då ser jag i ögonvtån att en vitklädd kvinna går förbi oss. Det är den sjuksköterskan Jennies föräldrar pratade med.
"Ursäkta!" Ropar jag och hon vänder sig om. "Hur mår Jennie? Kommer hon bli bra?" Frågar jag med gråten i halsen.
"Vi vet inte så mycket om det än. Hon är fortfarande medvetslös" Säger kvinnan med sorgsen röst. "Men det du gjorde med tröjan var jätte bra. Om du inte hade gjort det kanske hon inte hade levt nu" Säger hon sedan och ler lite.
Jag nickar som svar och hon börjar gå igen, men hejdar sig sedan.
"Föresten, ni kan få komma med mej till ett speciellt rum så länge. Så kommer ni bli meddelade om Jennies tillstånd. För ni är annhöriga va?"
"Ja, jag är hennes pojkvänn.." Svarar jag. Och det verkar räknas som annhörig i alla fall som tur är.
Jag och mamma följer med till något rum och där sitter även Jennies föräldrar.
Hennes mamma sitter och gråter och hennes pappa sitter brevid och försöker trösta henne, men man kan se att han är minst lika ledsen som hon.
Jag sitter och ber tyst för mej själv, jag ber att Jennie ska bli frisk, jag tänker inte ge upp på henne, inte i första taget! Mitt hopp finns ännu kvar. Och jag vet att det finns hos alla i detta rummet.
Vi sitter ett bra tag här, vi säger inte så mycket till varandra. Men efter en stund kommer en sjuksköterska in.
"Jennie ligger i koma. Det är bara och vänta och se när hon vaknar upp igen. Men vi gör allt för att det ska bli bra" Säger hon och koller på oss alla.
Koma?! Tänker jag för mig själv. Det kan man ju ligga i hur länge som helst!
"Ni kan få gå och se henne om ni vill" Säger sköterskan sedan.
"Justin, du kan gå före oss. Du har räddat hennes liv med hjälp av tröjan du band runt huvudet" Säger hennes pappa och kollar på mej.
Jag nickar och följer efter sköterskan som visar vägen till rummet Jennie ligger i.
När jag kommer in stänger sköterskan dörren och lämnar mej ensam med henne.
Jag går fram till sängen hon ligger i och sätter mej på en stol som står brevid. Hon ser så fridfull ut när hon ligger där.
Hon har slangar från näsan och från kroppen som leder till olika apparater. Jag känner att jag fäller ännu en tår, jag som trodde dom var slut.
Hon är där, fast ändå inte.. hennes kropp är i alla fall där..
Jag undrar vad hon tänker på, om hon nu tänker..?
"Jennie..Om du hör mej nu" Börjar jag men det är meningslöst. Fast jag fortsätter ändå, ifall att.. "Så vill jag att du ska veta att jag älskar dej. Vi har inte kännt varandra så jättelänge, men från första gången som jag såg dej var det som om jag visste att du var den.
Den jag har letat efter. Den jag alltid kommer älska oavsätt vad som händer. Du är speciell. Du är min lilla prinsessa.. snälla fortsätt kämpa, ge inte upp!"
Det sista snyftar jag fram. Men hon ligger fortfarande lika livlös och kritvit i annsiktet. Jag kysser henne på pannan, det känns som om hon ska gå sönder om jag rör vid henne för mycket.
Sen lämnar jag rummet och låter hennes föräldrar komma in.
När dom kommer tillbaks igen bestämmer mamma att vi ska åka hem.
"Justin du är en hjälte" Säger Jennies mamma när vi har sagt hej då.
Jag kan inte förstå hur hon kan kalla mej hjälte. Det var ju mitt fel! Mitt fel att hon rammla och slog i huvudet. Det blir man ingen hjälte av.

När vi väll är hemma bryter jag ihop igen. Jag har sådana skuldkänslor så att det inte är sant!
"Allt är mitt fel! Om inte jag hade jagat henne hade hon aldrig rammlat i den jävla stentrappan!" Snyftar jag fram.
"Åh Justin, lilla gubben! Det var inte ditt fel, du får inte tro det!" Säger mamma, och jag hör att även hon snyftar lite. "Du får inte ta på dej skulden. Jennies föräldrar har rätt, du är en hjälte Justin. Du räddade hennes liv"
Det spelar ingen roll vad hon säger, det känns ändå som om det är mitt fel.

Dagarn går och Jennies tillstånd har inte ändrats ett dugg.
Vi har ställt in alla konserter och itervjuer och sånt.
Man kan nog säga att jag har hamnat i någon slag dessperation.
Det ända jag gör på dagarna är att inte göra någonting, jag sover och ber omvartannat.
Jag skriver på Twitter och ber mina fans att be för Jennie.
Jag äter knappt någonting och personerna i min omgivning börjar bli rätt oroliga för mej. Jag vet att detta inte är bra för min karriär, men bryr mej inte. Om mina fans verkligen är mina riktiga fans stöttar dom mej i det här.
Jag vet att jag egentligen borde rycka upp mej, för det hjälper ju inte Jennie ett skit att gå runt och vara deppig hela tiden.
Men hon är i mina tankar hela tiden, allt som vi borde gjort. Allt som vi inte hunnit göra än. Det här var ju bara början på något så stort, jag vet det.
Jag måste verkligen sluta tänka så! Jag får inte ge upp hoppet.

Nu är det en vecka sedan det hände och ännu har vi inte fått något besked om att det varken är bättre eller sämre.
Jag kan knappt föreställa mej hur svårt hennes föräldrar måste ha..
Men idag ska i alla fall jag åka och hälsa på henne. Kenny och mamma följer med.
Jag ser henne ännu en gång ligga alldeles livlös, precis som förra gången. Jag önskar att det fanns något jag kunnde göra.
Jag sitter länge brevid Jennie och håller i hennes hand, jag pratar lite tyst med henne. Ännu en gång berättar jag för henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket hennes föräldrar älskar henne.
"Jag tänker aldrig ge upp hoppet.." Viskar jag tyst.
När jag precis tänker böja mej när och pussa henne droppar det en tår från mej precis vid hennes öga.
Jag torkar försiktigt bort den och sen pussar jag henne lätt på munnen.
Jag kollar länge på henne och efter en stund ser jag att hon försöker öppna ögonen!
Då märker jag att det inte var min tår som kom vid hennes öga. Det hon som gråter. Hon har vaknat!
"Åh! Jennie du har vaknat" Säger jag och ler mellan mina tårar. Hon öppnar sagta ögonen helt och kollar på mej.
Jag är så himmla lycklig att hon vaknat så jag kramar om henne.
"Vart är jag?" Undrar hon med mycket svag röst.
"På ett sjukhus" Svarar jag och släpper taget om henne. Hon kollar konstigt på mej som om jag var en främling eller något.
"Vem är du?"
"Men det är ju jag, Justin" Säger jag och försöker le. Hon kanske inte känner igen mej för att jag är alldeles söndergråten...

KOMMENTERA! :D