JB novell

Det är så himmla underbart så jag nästan tror att jag drömmer.
Han avslutar kyssen och kollar sedan alvarligt på mej.
"Vi måste prata" Säger han och kollar mej djupt i ögonen...

---

Han sätter sig upp i sängen så att han sitter lutad mot väggen. Jag sätter mej brevid honom och vi kollar länge på varandra.
"Justin.." Börjar jag. "Jag är rädd, tänk om han får reda på att du vet och.." Jag hinner inte säga klart innan han omfamnar mej i en stor varm och skön kram. Jag kramar tillbaka honom hårt, när han har släppt taget om mej håller jag fortfarande kvar. Han skrattar till lite och pussar mej lätt på huvudet. Då släpper jag motvilligt taget om honom och kollar upp i hans bruna ögon.
"Du vet att vi måste anmäla detta va?" Säger han och kollar på mej.
"Ja" Säger jag och nickar. "Men jag vill inte berätta för mamma och pappa"
"Varför inte?" Undrar Justin och kollar granskande på mej.
Jag skruvar lite nervöst på mej och säger sedan:
"Min mamma kan verkligen oroa sig. Tänk om jag inte får träffa dej mer då" Bara tänken på det får mej att vilja börja gråta. Det är liksom blivit Jennie och Justin, Justin och Jennie. Och jag vill att det alltid ska vara så.
Även fast det händer sånna här saker så är Justin ändå det bästa som någonsin hänt mej.
"Jennie sluta. Du vet att vi måste berätta, jag måste också berätta för mamma och dom anndra"
Jag suckar, men samtidigt så vet jag att han har rätt.
"Okej, men mina föräldrar är inte hemma nu så.."
"Och jag är flera mil ifrån mina" Säger Justin. "Åh Shit!" Utbrister han sedan. "Mamma kommer vara utom sig av oroa när hon märker att jag inte är där."
"Tänk om hon ringer polisen så att dom kommer och letar efter dej!" Säger jag.
Jag ser hur det får honom att bara bli ännu mer nervös.
"Åh fan" Svär han tyst och tar sedan upp mobilen och några knapptryckningar senare har han skickat iväg ett sms till Pattie. "Jag skrev en lapp att jag har åkt till dej, så dom vet i alla fall vart jag är.." Säger han sedan lite lättat.
"Men tror du inte dom kommer åka hit så fort dom får reda på det då?" Undrar jag.
"Jo, jag är rädd för det. Men Det tar ju tid så vi har tid att prata igenom detta"
Jag ler lite svagt mot honom och i samma sekund hör jag hur Justins mage kurrar.

Vi bestämmer oss för att gå ner och ta något att äta.
När jag tar första bettet från min macka känner jag hur gott det var med lite mat i magen.
När vi båda är klara sitter vi kvar en stund vid köksbordet och pratar om det som hänt. Då helt plötsligt ringer Justins mobil. Han fiskar upp den ur fickan och kollar på skärmen och gör en grimas.
"Here we go" Säger han innan han svarar.
Det är nästan så jag kan höra vad Pattie säger i anndra änden. Hon låter allt annat än glad kan jag ju lungt säga i alla fall.
"Mamma, jag kan inte berätta såhär på telefon. Det är i alla fall viktigt!" Säger Justin och försöker behålla lungnet.
Samtalet varar inte så länge, när han har lagt på stoppar han ner mobilen i fickan igen utan att röra en min.
"Vad sa hon?" Undrar jag.
"Dom åker hit. Nu."
"Hur lång tid tar det?" Undrar jag rädd för att dom kommer alldeles för snart.
"Flera timmar" Svarar Justin "Många timmar" Rättar han sedan sig själv.
"Så du kommer berätta för Pattie när dom kommer?" Undrar jag.
"Ja det är klart!" Svarar han och spärrar upp ögonen och kollar på mej som om jag var galen. Vilket jag kanske är, jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte vill berätta för någon. Jag känner mej dum som inte sa något till Justin tidigare. Och vi kommer antagligen bara ångra oss sen om vi inte berättar. Det bästa är nog ändå att berätta. Men ändå har jag den där obehagliga känslan, känslan av att något dåligt kommer hända.
Jag skakar av mej den och försöker att inte tänka mer på det.

Justin ställer sig upp och börjar vanka av och an i köket, det syns på honom att han funderar på någonting.
"Sluta Justin, du gör mej nervös" Klagar jag efter att ha iaktagit honom en stund.
Han försvinner ut ur köket med en suck. Jag följer efter honom ut i vardagsrummet.
"Jag måste göra någonting, annars blir jag galen" Säger han samtidigt som han knäpper på tv:en.
Jag sätter mej brevid honom i soffan och under tystnad sitter vi och kollar på någon tråkig serie.
"Är det okej om jag går och tar en dusch?" Undrar jag efter en stund. "Jag känner mej ganska ofräsch"
Jag har ju fortfarande pyjams på mej och obortade tänder.
"Visst." Svarar Justin. "Jag fortsätter att kolla på det här."

Jag tar en ganska snabb dusch, och sen borstar jag håret och tänderna, men jag struntar i att föna det håret. Det kan lika gärna få luft torka.
Sen drar jag på mej ett par mjukisbyxor och en alldeles förstor hoodie tröja.
Helt plötsligt hör jag en dåv duns nerifrån. Och bokstavligen så flyger jag upp och sen ner för trappan och är nära på att snubbla.
Det första jag kommer och tänka på är att 'den femte' har lyckas ta sig in i huset och nu gjort något med Justin.
Jag stormar in i vardagsrummet men Justin ligger fortfarande lika slappt i soffan.
"Vad är det?" Undrar han och kollar konstigt på mej, antagligen eftersom jag rusade ner bara sådär.
"Nej inget.." Säger jag. "Vad var det som lät?"
"Jag råkade bara slå i benet i bordet"
"Jaha"
Än en gång känner jag mej dum. Varför ska minsta lilla ljud skrämma livet ur mej? Hela tiden är alla mina muskler på helspänn, jag vågar aldrig slappna av. Jag fattar inte vad det är med mej.
"Kom Jennie" Ber Justin och gör plats åt mej brevid honom i soffan.
Innan jag lägger mej ner brevid honom lägger jag min mobil på soffbordet som jag har haft i handen.
"Älskar du mej?" Undrar han helt plötsligt.
"Nej, jag hatar dej" Säger jag och på skoj och flinar åt honom.
Då slår han mej retsamt på min vänstra arm.
"AJ!" Skriker jag.
"Va? Gjorde det ont?" Undrar han och är nästan på väg att börja skratta.
"Ja, det gjorde det. Jag har världens blåmärke där" Muttrar jag som svar.
"Vad har hänt?" Undrar han samtidigt som han försiktigt drar upp min tröjärm för att kolla.
"Han är stark" Svarar jag och hoppas att han ska fatta vad jag menar. När han inte säger någonting mer tar jag det förgivet att han fattade.
"Jag kan pussa bort det onda" Säger Justin efter att ha vridigt och vändigt på min arm en stund. Och innan jag hinner svara känner jag hans varma mjuka läppar mot min arm. Han pussar några gånger, sen istället pussar han mej på munnen minst lika många gånger igen.
"Och föresten Justin. Ja, jag älskar dej. Mer än vad du någonsin kan föreställa dej"
Han ler och kysser mej den här gången på riktigt, istället för att bara småpussa på mej. Mitt under kyssen ringer min mobil.
Jag kollar förskräkt på mobilen som ligger och ringer på bordet. Ännu en gång får jag den där obehagskännslan.
Och det blir inte bättre av att jag ser att nummret som ringer är okänt. Jag kollar osäkert på Justin.
"Tänker du inte svara eller?" Undrar han och nickar lite lätt mot telefonen.
Jag sväljer hårt och sen böjer jag mej fram och tar upp mobilen, när jag tryckt på grön lur lägger jag sakta telefonen mot örat.
"Hej" Säger jag.
"Jag varnade dej. Du har gjort ditt val, att blanda in Bieber i det här kanske inte var det smartaste. Men dina kort är laggda. Nu är det min tur att spela"
Jag känner dirket igen rösten, det är han. Det känns som om jag har tappat talförmågan, även fast jag vill säga något så kommer det inte ett ljud ifrån mej. Det ända jag kan höra är mina klapprande hjärtslag och hur han andas i andra änden.
"Jag vet vart du bor" Sen hörs det ett klick och han har lagt på.
Med vidöppen mun tar jag sagta bort mobilen från örat och sen lägger jag ner den på bordet igen.
"Vem var det?" Undrar Justin och kollar förskräkt på mej.
"Det var.. han" Svarar jag och stirrar rakt framför mej. "Vi måste låsa alla dörrar!"
Jag flyger upp från soffan och springer och låser ytterdörren. Och sen med Justin tätt efter mej springer jag upp till mitt rum och öppnar fönstret för att välta ner stegen, så att han inte ska kunna klättra upp för den. Sen stänger jag noga fönstret igen.
Jag kontrollerar så att alla fönster och dörrar som leder utåt är stängda och låsta ordentligt...

---

KOMMENTERA! :D

Tack till er som kom med förslag :)
Jag hoppas att det blev okej i alla fall.


PeaceN'Love