JB novell

Jag gråter fortfarande så mycket så att jag knappt kan anndas när jag Justin svarar.
"Ja, hallå." Säger han trött. Jag hör på honom att jag har väckt honom...

---

Justins perspektiv:

"Hej"
Jag känner knappt igen Jennies röst. Hon låter tät och helt söndergråten.
"Vad är det? vad har hänt?" Frågar jag oroligt och sätter mej käpprak upp i sängen.
Jag hör hon snörvlar till i anndra änden och sen när hon börjar prata hör jag hur förstörd hon låter.
"Förlåt för att jag väckte dej. Men det är en sak jag måste berätta.." Säger hon, hon åter riktigt plågad.
"Det är lungt. Du vet att du kan ringa när som helst på dygnet om du behöver prata."
Jag hör hur snörvlar ännu en gång.
Sedan börjar hon med ostadig röst att berätta.
Det hela kommer som en jättestor chock för mej. Jag kan knappt tro det. Han är ett jäva svin! Och han ska inte komma undan med det här, det är sak som är säker.
"Han ringde mej ikväll och sa att han ville träffas och prata. Så jag smet ut. Han sa att om jag inte gjorde som han sa så skulle jag aldrig mer få se dej." Hon gör en lite paus och sen fortsätter hon. "Men sen så.. sen så.."
Hon snyftar så mycket så hon måste flera gånger upprepa det hon säger.
"Vadå? Vad gjorde han?" Frågar jag.
"Han kysste mej och försökte få av mej kläderna. Men jag puttade bort honom och sprang där ifrån."
Det är knapp att jag hör vad hon säger, hon viskar fram det samtidigt som hon försöker att inte bryta ihop igen.
Jag känner ett stygn av hat. Och helt plötsligt känner jag hur illskan börjar bubbla upp inom mej. Ingen ska få göra så mot min tjej. Mot min ängel. Mot personen som betyder mer än allt annat för mej.
"Jennie? Gå ingenstans, stanna där du är. Jag kommer till dej nu!" Säger jag utan att egentligen tänka efter innan.
"Men är inte du i Jacksonville?" Frågar hon.
Jag biter mej hårt i läppen. Det är jag ju, men jag kan hinna komma till henne imorgon bitti om jag kör hela natten. Och det  tänker jag göra.
"Jo, men jag kommer ändå." Säger jag sammtidigt som jag letar efter mina bilnycklar.
Jag drar snabbt på mej en tröja och jeans. Jag skriver en lapp till mamma och dom anndra i crewet så att dom inte ska bli för oroliga. Även om jag vet att dom kommer bli det. Men jag måste verkligen göra detta.
Sen är jag redan på väg till bilen.
"Men Justin. Du kan inte köra nu!" Säger Jennie för typ femte gången.
"Jo, det är lungt jag lovar. Sov du, så är jag där när du vaknar. Hej då och du.. jag älskar dej." Säger jag och lägger på.
Jag sätter mej i bilen och gör en rivstart. jag försöker så gott jag kan att hålla hastighetsbegränsningarna, även fast det inte går så bra.

Jennies perspektiv:

Jag gör som Justin har säger när han har lagt på. Jag försöker sova.
Men jag lyckas inget vidare. Jag vågar heller inte hoppas på att han kommer komma.
Bara tanken på att han kommer köra hela natten från Jacksonville hit till Atlanta känns både bra och dålig på samma gång.
Jag hoppas att han tar det försiktigt och inte kör som en dåre.
Innan jag gör ett till tappert försök att sova igen öppnar jag mitt fönster lite på glänt och kollar så att stegen står kvar under mitt fönster. Det gör den.
Ifall han kommer ska han ju kunna ta sig in.

Tillslut lyckas jag nog somna i alla fall.
För när jag vaknar, antagligen en ganska lång stund efter. Så ligger Justin där och sover brevid mej i sängen.
Jag ler för mej själv, men jag måste röra vid honom för att försäkra mej om att det är på riktigt.
När jag gör det märker jag hur han sakta öppnar ögonen. Hans bruna varma ögon kollar på mej.
"Du kom i alla fall" Säger jag och ler.
"Såklart jag gjorde" Svarar Justin och ler tillbaka. Sen förändras hans annsiksuttryck och han kollar oroligt på mej. "Vad har du där?" Undrar han och pekar på min kind.
Jag vidrör lite lätt vid kinden.
"Det ser ut som ett sugmärke" Konstaterar han och kollar lite närmare på det.
Jag kollar ner och mumlar något ohörbart.
"Vi ska inte låta detta fortsätta längre, okej?" Säger han och låter väldigt bestämd.
"Nej, jag vet" Säger jag. "Förlåt för att jag inte har sagt något tidigare, förlåt för att jag lät detta pågå, förlåt för att jag..-"
"Schh" Väser han och avbryter mej mitt i meningen. Sen biter han sig så där i läppen och sen kysser mej.
"Det kommer ordna sig" Säger han sedan.
Jag vill gärna tro på hans ord, men helt ärligt så vet jag inte om han kommer ge upp i första taget.

Helt plötsligt hör jag hur någon går utanför mitt rum.
Justin gömmer sig snabbt under täcket och sekunden efter kommer mamma in i rummet. Jag kollar snabbt på klockan, den är sju. Mamma brukar säga hejdå till mej vid den tiden innan hon åker till jobbet.
"Jag kan stanna här hela dagen. Säg att du är sjuk" Hör jag Justin viska till mej där han ligger under täcket.
"Godmorgon gumman. Borde inte du gå upp nu?" Säger mamma.
Som tur är verkar hon inte ha hört Justin eller märka att någon ligger under mitt täcke.
"Jag mår inte så bra" Säger jag och försöker låta trovärdig. "Jag har ont i huvudet" Tillägger jag snabbt.
Mamma kollar oroligt på mej.
"Har du mycket ont?"
"Det känns som om huvudet ska sprängas."
"Okej, det kanske är bäst att du stannar hemma idag då. Vänta, så går jag och hämtar alvedon" Säger hon och sen försvinner hon ut från rummet.
När Justin märker att hon är borta tar han bort täcket och kollar upp på mej.
Precis när han öppnar munnen och tänker säga något hör båda hur mamma är påväg upp. Justin gömmer sig snabbt under täcket igen.
Mamma kommer in i rummet och ger mej alvedon och ett glas vatten.
"Jag måste sticka till jobbet nu. Är det säkert att du klarar dej?"
"Ja" Svarar jag.
Hon kommer fram och ger mej en kram och en puss på kinden och då hör jag hur Justin nyser ganska högt under täcket.
"Vad var det?" Undrar hon.
"Det var jag, tror det var min mage som kurra bara" Säger jag snabbt och läger mej lite halft över Justin så att inte bucklan i täcket ska synas så väl.
Hon ger mej en konstig blick innan hon går ut från rummet.
Inte långt efter hör jag hur hon kör ut för garageuppfarten och inte försen då vågar Justin kika fram.
Hans hår ser riktigt ruffsigt ut och då kan jag verkligen inte låta bli att ruffsa till det ännu mer.
"Haha du är så söt!" Säger jag och kollar på hans ruffsiga hår och sen kysser jag honom.
Han besvarar kyssen på ett sätt han aldrig gjort förut. Helt seriöst så håller jag nästan på att dö.
Det är så himmla underbart så jag nästan tror att jag drömmer.
Han avslutar kyssen och kollar sedan alvarligt på mej.
"Vi måste prata" Säger han och kollar mej djupt i ögonen...

---

KOMMENTERA! :D
Det är jättekul när ni kommenterar vad ni tror kommer hända, det ger mej faktiskt idéer ;)

Btw,
Här kommer en liten länkning bara http://jbiieberstory.blogg.se/ 
En novell-blogg, kolla in den :)
Skulle egentligen länkat den för längesen men jag glömde ;P


PeaceN'Love