JB novell

"Det är ingen idé att du lägger på" Det är precis som han vet vad jag tänkte. "Det är lika bra att du lyssnar" Fortsätter han med samma hotfulla och tonlösa röst som sist gång jag hörde honom
Snälla, inte han..

---

"Jag lyssnar" Säger jag tyst och sväljer hårt.
"Bra. Jag vill träffa dej. Ikväll."
Jag står där tyst en stund innan jag vågar säga något.
"Nej.." Jag protesterar tyst, men ändå hörbart .
"Jo!" Säger han bestämt. "Jag ska inte göra dej illa. Vill bara prata med dej face to face, du vet"
Mitt hjärta börjar slå hårt i min bröstkorg. Det känns nästan som om han kan höra hur rädd jag är även fast jag inte säger någonting.
"Jag är inte i New York längre" Säger jag med en aning darrig röst.
"Jag vet! Du är hemma i Atlanta" Säger han. "Men som sagt. Det skulle vara bättre om vi träffades. Vad sägs som parken?"
"Nej" Viskar jag fram ännu en gång.
"Vad sa du?"
"Jag sa nej!" Säger jag och försöker låta bestämd och kaxig. "Jag vill inte träffa dej. Aldrig mer."
"Tja.. då får du inte träffa din älskade Bieber heller" Säger han hånfullt.
Jag känner hur jag börjar koka av ursinnighet och hat. Det känns som om jag skulle kunna krossa mobilen med bara mina händerna.
"Om jag går med på att träffa dej. Lovar du att inte skada Justin då?" Frågar jag sammanbitet.
"Ja" Svarar han. "Och det är bäst för dej att du inte hittar på något dumt. För du vet, om du säger eller så lite som anntyder att jag finns eller att vi har kontakt så kommer..-"
Jag avbryter honom innan han hinner säga klart meningen. Jag vill inte höra. Jag vet redan vad han tänker säga, och jag klarar verkligen inte av att höra det.
"Jag kommer" Säger jag.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med och vad som kommer hända. Men det ända jag vet är att jag inte tänker låta honom göra illa Justin. Jag gör vad som helst för Justins skull.
"Okej, bra. I parken klockan 22:00"
Sen hörs det ett klick och jag förstår att han har lagt på.
Jag står en stund och stirrar på mobilen i min hand. Sen kastar jag den i sängen som om den skulle kunna skada mej eller nåt. Jag börjar lite smått planera hur jag ska kunna lyckas ta mej ur huset utan att mamma och pappa ska märka någonting. Efter en stund har jag kommit på nåt som med lite tur borde fungera.

Jag är noga med att släcka i taket och stänga min dörr innan jag går på skakande ben ner till undervåningen.
Jag kikar försiktigt in i vardagsrummet. Mamma ligger i soffan och sover och pappa kollar på något naturpogram.
"Jag går och lägger mej nu" Säger jag.
"Okej, godnatt gumman" Svarar pappa och kollar trött på mej.
Jag går upp för trappan igen och sen står jag utanför mitt rum och väntar lite. Sen smyger jag så tyst jag bara kan ner för trappan och försöker undvika dom stegen som jag vet knakar. Sen tassar jag tyst på tå förbi vardagsrummet och ut i hallen.
Jag lyckas även ta på mej skorna och jackan utan att föra något oväsen alls.
Nu är det bara det svåraste kvar. Att öppna ytterdörren så att det inte hörs.
Jag hör svaga snarkningar från vardagsrummet och förstår att pappa måste ha somnat. Mamma brukar inte snarka.
Jag drar försiktigt ner handtaget och det gnislar till lite. Min kropp fryser till is mitt i rörelsen, men när jag märker att det inte kom någon reaktion utifrån vardagsrummet vågar jag öppna dörren helt.
Jag smiter ut i den kyliga natten och stänger försiktigt dörren efter mej.

Jag börjar gå mot parken. Det är samma park som jag träffade Chaz och hjälpte mej när jag mådde dåligt på grund av Justin. Och nu ska jag dit för att skydda Justin om man nu kan säga så.
Klockan är fem i när jag kommer fram. Men han är redan där.
I en bråkdels sekund tänker jag vända och gå tillbaka. Tanken på att göra det är frestande. Men jag tvingar mej själv att stanna.
"Trevligt att träffas igen" Säger han och det blixtrar till i hans gröna ögon.
"Vad ville du?" Frågar jag. "Du sa ju att du ville prata med mej 'face to face'.. så här är jag." Säger jag lite osäkert när han bara står där och glor på mej som om jag skulle vara någon sorts berömd målning eller något.
"Lika snygg som vanligt." Konstaterar han och tar ett fast grepp om båda mina armar. "Du är så jävla snygg"
Jag gör en smärtsam min. Han håller precis där jag har mitt blåmärke.
"Oj, förlåt. Håller jag för hårt?" Frågar han och släpper taget om mig lite. Och för första gången låter han vänlig på rösten. Jag nickar lite och försöker undvika att kolla honom i ögonen allt för länge. Jag flackar med blicken fram och tillbaka och vet inte riktigt vart jag ska fästa min blick.
Tankarna far runt i huvudet på mej. Ville han bara träffa mej för att berätta för mej hur snygg jag är?
"Vad är det du vill egentligen?" Undrar jag och möter ovilligt hans blick.
Han ser ut att tänka efter en stund.
"Jag sa nog lite fel till dej i telefonen. När jag sa face to face menade jag att jag ville känna ditt annsikte mot mitt annsikte, eller rättare sagt din läppar mot mina läppar.."
Innan jag hinner reagera tar han tag i min nacke och jag känner hans nariga läppar mot mina.
Han öppnar sin mun och trycker in sin tunga i min mun och börjar veva runt med den.
Jag puttar honom med all min kraft i hans mage.
"Vafan gör du?!" Skriker jag och försöker spotta ur ciggarett och snus smaken från min mun. "Du sa att du ville snacka!"
"Vad jag sa spelar ingen roll!" Ryter han argt och kommer närmare mej igen. "Nu är det så att jag inte vill snacka"
"Vad vill du då?" Skriker jag tillbaka. "Du får inte röra mej! Fattar du?!"
Jag hör hur min röst inte riktigt håller och det känns som om jag ska börja gråta när som helst. Och jag kan riktigt se hur det får honom att bara känna sig starkare.
Han flinar hånfullt och sen försöker han kyssa mej igen och den här gången håller han fast i mej så det nästan är omöjligt att komma loss.
Han börjar ta av mej min jacka, och snabbt åker hans hand innan för min tröja.
Hela tiden skriker jag och försöker slingra mej ur hans grepp.
Ett tag känns det nästan omöjligt att komma loss. Jag bara står där helt hjälplös och låter honom hålla på.
Han får av sig både sin jacka och sin tröja. Men när han är på väg att slita av mej min tröja får jag världens kick, från ingenstans får jag såpass styrka att jag lyckas kuffa bort honom. Han snubblar på sina fötter och rammlar ner på marken.
Jag tar min jacka och springer ifrån där så snabbt jag bara kan.
Jag springer hela vägen hem och snubblar högljudt in i hallen. Sen smäller jag igen ytterdörren. Jag kontrollerar flera gånger så att jag låst ordentligt.
Det är tyst i hela huset, förutom att jag kan höra att tv:en fortfarande står och går. Jag går och kollar in i vardagsrummet. Både mamma och pappa stensover trotts att jag inte alls var så tyst av mej när jag kom in.
Jag drar en lättad suck och sedan går jag upp till mitt rum.
Där kastar jag mej i sängen och börjar storböla. Jag gråter och gråter så att hela kudden blir blöt.
Jag har fortfarande smaken av hans äckliga snus och ciggarett smak kvar i munnen.

Detta kan inte pågå längre. Jag måste berätta för Justin och jag tänker göra det nu. Även fast det är sent på kvällen och han antagligen redan har gått och lagt sig så tänker jag i alla fall försöka ringa.
Om han inte svarar så tänker jag tala in på röstmeddelande. Han måste få veta, han har rätt att veta.
Helt plötsligt vet jag hur fel jag har hanterat detta.
Även om jag blev hotad till mitt och Justins liv, så måste jag ju ändå berätta.
Annars kommer detta hålla på mycket längre. Om jag hela tiden går med på allt han säger så kommer det bara bli värre och värre saker.

Jag gråter fortfarande så mycket så att jag knappt kan anndas när jag Justin svarar.
"Ja, hallå." Säger han trött. Jag hör på honom att jag har väckt honom...

---

Hur tror ni Justin kommer reagera när han får veta?

KOMMENTERA! :D


PeaceN'Love