JB novell

Alex snörvlar till ljudligt i anndra änden innan hon med ostadig röst börjar att berätta.
"Du vet ju att min farmor låg på sjukhus..? Och ja, hon dog imorses"
"Va?" Viskar jag fram och känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. "Var hon inte på bättringsvägen bara för någon vecka sedan?"
"Jo, dom sa det."
"Alex.." säger jag coh tårkar en tår som envisas med att rinna ner för min kind. "Jag kommer till dej nu, okej?"
Jag väntar inte på svar, utan bara slänger på telefonen och tar min cykel och trampar det fortaste jag kan hela vägen hem till Alex. Egentligen kunde jag tagit bussen, men jag har inte tid med att kolla busstider.

Vi sitter länge och pratar. Jag vet hur nära Alex och hennes farmor stod varandra. Jag vet inte exakt hur det känns när någon som man älskar går bort helt plötsligt för det har aldrig hänt mej. Men jag kan absolut föreställa mej det.
Efter mer än 3 timmars snackande måste jag dra mej hemmåt.
Det känns som om det bara är uppförsbackar hela tiden när jag cyklar och nästa inga nedförsbackar.
Helt plötsligt får jag syn på någon som jag inte vill träffa. Det är Kayla som står utan för en livsmedelaffär med några av hennes kompisar och några killar. Jag kisar lite med ögonen för att se bättre. Va, vem är det med svart keps? Är det Isaac?
Jag är inte säker på att det är han och jag hinner inte kolla närmare heller för jag vill inte att Kayla ska märka mej, jag får en kännsla av att hon inte kommer vara speciellt trevlig. Säkert kommer hon bara håna mej. Eller bara ingronera mej, jag föredrar nog hellre ingronera för det är vad jag hade gjort med henne. Men jag vågar inte ta risken. Man vet aldrig med Kayla.
Jag trampar vidare och snart är jag hemma.

Nästa dag i skolan passar jag på att fråga Isaac vad han gjorde igår. Men han svarar bara att han har varit och tränat och sen har han bara varit hemma. Antagligen var det inte honom jag såg då. Det var ju lite svårt med tanke på att jag hade solen rätt i ögonen, och personen stod med ryggen åt mitt håll. Men Kayla är jag i alla fall säker på att det var.
Kayla börjar bara mer och mer gå mej på nerverna, hatblickarna hon kastar på mej så fort jag pratar med Isaac, eller dom spydiga kommentarerna jag får så fort jag öppnar munnen.
Under lunchrasten gör hon något som får mej att tappa greppet tottalt.
Jag är precis på väg bort för att stäla av min bricka i matsalen, när jag passerar Kaylas bord sträcker hon fram sin fot och fäller mej. Jag rammlar pladask ner på marken och bara känner hur allas blickar dras till mej.
"Hittade du något på golvet eller?" Säger Kayla och skrattar hånfullt. Jag reser mej snabbt upp, som tur var så hade jag inga rester kvar av maten på brickan.
Alla runt Kaylas bord sitter och skrattar åt mej. Dom små bitcharna!
Jag går snabbt och stället bort min bricka, fortfarande stirrar alla på mej men jag låtsas inte om det. Sen går jag med bestämda steg fram till Kayla igen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, så utav ren illska greppar jag tag i hennes glas med mjölk som står på hennes bricka och gastar allt i annsiktet på henne.
"Är det fortfarande lika kul, huh?!" Säger jag och blir nästa lite förvånad över hur kaxig jag låter.
"Neejj! Mitt smink!" Skriker Kayla som om hela världen skulle gå under bara för det.
Men det gör så att alla runt om kring börjar skratta, åt Kayla denna gången. Det är rätt åt henne. Vissa börjar till och med applådera.
Jag riktigt njuter av synen när Kayla är röd som en tomat i ansiktet och är alldeles blöt av mjölken både i håret, kläderna och i ansiktet. Och hennes smink som rinner som får henne att se ut som en panda.
Innan jag går där ifrån tar jag en servett och trycker upp i hennes annsikte.
Jag hatar när folk inte kan låta mej vara. Och det slutar oftast med att jag får ett utbrott. På något sätt känns det bra att nästan hela skolan vet att jag har satt Kayla Shaw på plats.

Men en stund senare sitter jag på rektorns kontor..
Jag får en hemrigning och en timmas kvarsittning.
Så klart så protesterar jag. Det är ju inte rättvist! När jag har berättat allt vad Kayla har gjort slutar det med att hon också får en hemrigning, men ingenting mer.
Jag känner mej fortfarande orättvist behandlad, men Mr. Knight avslutar innan jag hinner säga något annat.

Såklart blir mina föräldrar arga på mej för att jag har uppfört mej så illa. Dom börjar med sitt babbel om att man inte ska göra samma sak tillbaka och att jag borde ha sagt till någon lärare dirket istället.
Men jag bryr mej inte om vad dom säger. Om man säger till någon lärare anses man som skvallerbytta, och det hade ändå inte hjälpt. Sen så är det mycket roligare att se Kayla förnedrad.


Det är en solig onsdagseftermiddag i slutet av April. Det har nu gått drygt en månad sedan det där med Kayla hände. Sen dess har hon inte vågat göra något mot mej mer, fast då och då kollar hon på mej med hat i blicken. Men mest ingronerar hon mej, precis som jag gör med henne.
Jag är ensam i stan för att köpa nya Converse. Dom anndra har blivit helt förstörda.
Denna gången blir det ett par vita. Efter jag har betalat tar jag på mej dom och lägger ner dom gammla i påsen.
Jag går ut ur affären och bestämmet mej för att ta en genväg hem som går lite snabbare.
Jag tar upp min Ipod och stoppar in lurarna i öronen och sätter på Knock You Down med Keri Hilson och Kanye West.
Jag hinner inte ens komma ifrån centrum innan jag ser Kayla, Lucy och Pamela några meter framför mig.
Jag smiter in i ett gammalt skjul och ifrån det står jag och kollar på henne. Helt plötsligt ser jag Isaac dyka upp där med två av sina kompisar. Kayla går fram och kramar honom och han kramar henne lätt tillbaka.
Jag kan knappt tro mina ögon! Isaac hatar ju Kayla? Eller sa han bara det för att han vet att jag gör det?
Helt plötsligt ser jag att han kollar åt mitt håll. Jag backar snabbt längre in i det mörka lilla skjulet.
Helt plötsligt känner jag hur jag backar in i något, eller någon. Jag skriker till och känner att mitt hjärta börjar slå hårdare. Först tror jag bara att jag har backat in i någon sak. Men när jag har att någon drar djupt efter andan fattar jag att jag inte är ensam i mitt gömställe.
"Vem där?" Undrar en killröst.
Jag blinkar några gånger och snart kan jag se skuggan av honom. Han är något länge än mej, men inte mycket och han är nog ungefär i min ålder.
"Liz." Säger jag och harklar mej. "Liz Wilson"
"Varför har du snott mitt gömställe?" Undrar han och nu kan jag se att han kollar på mej och jag kan snabbt konstatera att han luva på sig och ett par solglasögon. Men det är fortfarande svårt att se riktigt.
"Förlåt, men jag tror det är du som har snott mitt." Säger jag och skrattar till lite. "Vem är du föresten?"
"En kille" Svarar han kort.
Jag tar fram min mobil för att lysa med den, för att se honom bättre. Men när han märker att jag gör det lägger han sin hand på min och säger med panik i rösten:
"Nej, lägg ner den där!"
Precis när han har sagt klart hör jag röster en bit utanför skjulet, och jag kan med en gång höra att det är Kayla.
"Sch!" Väser jag för att han inte ska säga något mer. Jag vill inte bli upptäckt nu.
"Justin Bieber kom till LA imorses. Och imorgon är konserten" Hör jag Kayla säga.
"Tänk ifall han kommer nu. Shit, jag skulle typ dö då!" Säger någon annan, antingen Lucy, Pamela eller Vanessa.
"Haha jag med!"
Sen kan jag inte höra något mer för dom försvinner bort. Och som vanligt så pratar dom om Justin Bieber.
"Var det dom du gömde dej för?" Undrar han. Jag hoppar till lite. Jag hade nästan glömt att han var där.
"Ja, fy fan!" Säger jag och suckar. "Vem gömmer du dej för egentligen?"
Jag försöker desperat att se personen framför mej, men det är fortfarande för mörkt.
"Samma som dej" Svarar han men tillägger sedan. "Öhm.. och några mer"
"Va?!" Utbrister jag. "Känner jag dej?"
Då skrattar han bara åt mej.
"Nej, det gör du inte"
"Vem är du då? Du har inte svarat på det än" Säger jag.
"Öhm..alltså.. jag är inte här ifrån" Svarar han.
Jag suckar lite. Hur svårt kan det vara att ge mej ett namn egentligen?
"Okej, du behöver inte säga vem du är. Men jag måste i alla fall går nu" Och med dom orden går jag därifrån.
Jag går runt skjulet och hoppas på att han ska komma ut från anndra hållet, men det gör han inte. Istället hör jag hur det börjas prata där innifrån.
"Kan du komma och hämta mej?" Hör jag honom säga. "Förlåt, jag vet. Men det gick bra, jag lyckades gömma mej för dom." Säger han sedan. Han pratar så lågt så att jag är tvungen att stå med örat mot väggen för att höra.
Sen blir det tyst en stund, men sen hör jag hur han säger. "Jag tror att dom kanske fick någon bild"
Sen blir det tyst en stund till innan han säger. "Okej, bra. Jag är kvar på samma ställe. Hejdå"
Vem är han? Vågar jag vänta tills han går ut från skjulet?
För övrigt så är det helt tomt här nu så han borde ju komma fram snart. Jag står och väntar en bit längre bort i kanske fem minuter innan det kör upp en bil längs kanten. Det hoppar ut en man ifrån den. Han är ganska stor och biffig och han är mörkhyad.
Då ser jag hur killen kommer ut från sitt gömställe. Han har jeans och en grå tjocktröja på sig och han har luvan uppdragen över huvudet och solglasögon. Han kollar hela tiden ner i marken.
"Skynda dej, in i bilen Justin!" Säger mannen och två sekund senare sitter båda två i bilden och alldeles snart har dom kört iväg och bilen är borta.
Sakta men säkert börjar jag förstå vem han är. Det måste ju vara han? Vem annars kan det vara?
Det är ju rena turen att inte Kayla, Lucy, Pamela och Vanessa fick syn på honom, dom hade ju flippat ur totalt!

KOMMENTERA! :D

Hoppas inte denna delen blev för rörig..



PeaceN'Love