JB novell

Jag känner hur paniken och räddslan börjar stiga inom mej. Min första tanke är att han har gjort något mot mina föräldrar nu när han inte kan få tag i Justin. Det känns som om jag vill spy. Jag klarar inte av mer nu, allt kommer på en gång...

---

Jag tar ett djup andetag innan jag frågar med hes stämma vad som har hänt.
Då skrattar hon bara åt mej.
"Ingenting har hänt. Ville bara berätta att fallet är löst."
"Va?" Undrar jag förvånat. "Är han fast?"
"Ja, ni behöver inte oroa er"
Jag drar en lättad suck. Varför ska jag alltid tro det värsta?
"Åh, tack så mycket" Utbrister jag, fortfarande förvånad över det faktum att det verkligen är över nu. Nu är det bara en sak kvar. Att ta itu med Chaz..
Vi säger hejdå och jag tackar ännu en gång. Nu är det ur världen i alla fall, det känns riktigt skönt.
"Vem var det?" Undrar Justin med skrovlig röst.
"Det var från polisen, det är över. Han är fast" Berättar jag och kan inte låta bli att le lite.
"Gud va skönt!" Konstaterar han och ger mej en kram. "Förlåt för att jag skrek på dej förut" Säger han sedan och låter uppriktig.
"Justin, du har ingenting att be om förlåtelse om!" Säger jag. "Det var jag som gjorde fel. Egentligen är jag inte ens värd din förlåtelse efter vad jag har gjort"
"Jo, Jennie det är du." Säger Justin. Ibland fattar jag verkligen inte hur han resonerar. "Man måste förlåta. Jag vet hur det är när någon försöker kyssa en fast man egentligen inte vill.."
"Va?! Vad menar du?" Undrar jag förskräckt.
"Haha, nej inget" Skyndar han sig att säga innan han fortsätter. "Alla gör misstag, även den man älskar"
Jag kan inte annat än att le mot honom. Min Justin.

Efter vi har suttit och bara pratat en stund har ännu inte dom anndra kommit hem.
Så vi bestämmer oss för att ta en välbehövande dusch.
Så fort Justin är klar i duschen hoppar jag in, medans han är utanför i badrummet och klär på sig och fönar håret.
När jag är klar är Justin inte längre kvar i badrummet. Jag klär snabbt på mej ett par mjukisbyxor och ett linne. Sen borstar jag igenom håret och fönar det lite snabbt.
När jag precis är klar kommer han in med en telefon mot örat.
"Det är Chaz" Mimar han mot mej, och räcker över telefonen. Jag tar emot den och för den mot mitt öra.
"Hej" Säger jag i luren.
Justin försvinner ut ur badrummet så jag kan prata i lung och ro med Chaz.
Hej, Jennie.." Börjar han lite nervöst. "Förlåt. Jag vet inte vad som flög i mej. Jag vet ju att det är du och Justin, men jag kan inte hjälpa mina känslor."
Jag sväljer hårt. Är han verkligen kär i mej?
"Jag är ledsen om jag har förstört för dej och Justin.."
Jag sjunker sakta ner på toalettlocket och trycker telefonluren hårdare mot örat för att höra bättre.
"Det är lungt mellan mej och Justin." Svarar jag. "Men frågan är hur det är mellan dej och mej. Och dej och Justin såklart."
"Justin är ganska arg på mej, vilket jag förstår.." Han låter riktigt ledsen när han säger det och jag kan inte låta bli att känna lite medlidande för honom.
"Justin kommer förlåta dej. Han är bara väldigt upprörd just nu" Säger jag lugnande.
"Förlåt igen, jag borde fattat när du drog dej undan första gången. Men mina känslor tog liksom över, jag visste inte vad jag gjorde."
"Chaz.." Säger jag och suckar lite. "Du vet att jag inte kan besvara dina känslor. Du är mer som en kompis eller som en bror för mej, ingenting annat"
Det blir tyst i anndra änden, men jag kan fortfarande höra hans andetag.
"Någon gång kommer du hitta tjejen som kommer kunna besvara dina känslor, men den tjejen är inte jag" Fortsätter jag bara för att säga något, så det inte är för tyst för länge.
"Men det är lungt mellan oss nu då?" Undrar Chaz efter en stund.
"Ja" Svarar jag och ler lite fast han inte kan se det. "Vill du prata med Justin?"
"Ja, det skulle nog vara bra." Svarar han.
Jag går ut ur badrummet och finner Justin sittande i soffan i vardagsrummet.
"Hejdå" Säger Chaz.
"Hejdå" Svarar jag. "Och du...?"
"Ja?"
"Ta hand om dej"
"Detsamma"

Jag räcker över telefonen till Justin och lämnar sedan rummet.¨
Med ett litet leénde på läpparna går jag ner till Justins rum. Det känns bra att allt har löst sig nu. Alla problem är som bortblåst. Ingen galen kille efter sig som hotar oss, och dramat med Chaz är så gott som löst. Han och Justin kommer bli vänner igen, det är jag helt säker på. Justin säger ju själv att man måste förlåta.
Nere i rummet hittar jag Justins laptop. Jag startar den och loggar in på Facebook och Twitter. Det känns som evigheter sen jag var inne där.
Det är nästan så att mina ögon tåras när jag läser vad mina gammla vänner gör hemma i Sverige. Det var så länge sen jag träffade någon av dom. Över fem månader sedan. Jag har till och med varit så upptagen att jag glömt att höra av mej.
Jag skickar iväg ett litet meddelande till Mathilda, där jag bland annat skriver allt som hänt den senaste tiden, inte bara det tråkiga utan också dom bra sakerna. Hon har säkert läst massa konstiga och osanna saker om mej och Justin på internet, men nu får hon i alla fall veta sanningen. Media är ofta väldigt bra på att förvränga sanningen.
Det känns väldigt konstigt att skriva på svenska igen. Det är nästan så att jag har glömt bort hur vissa ord stavas.
När jag är klar med mitt meddelande och precis har skickat iväg det kommer Justin.
"Hur gick det?" Undrar jag.
"Det gick bra" Svarar han och ler. "Jag har förlåtit honom"
"Vad bra!" Säger jag och ler tillbaka.
"Just det. Jag fick ett sms från pappa förut. Dom blir sena, det var någon trafikolycka så dom riskerar att stå i kö i över två timmar"
"oj.." Säger jag, och tänker på den gången när jag och mamma krockade för ganska länge sen. Det var hemskt. När jag vaknade upp på sjukhuset trodde jag att mamma hade dött.
Men en sak som var ännu hemskare var när jag fick minnesförlust, fast det var nog ännu värre för dom i min omgivning som jag helt hade glömt bort. Speciellt Justin.
"Så nu har vi lite tid för oss själva" Säger Justin och avbryter mina tankar. "Du Jennie..?"
Innan jag hinner svara fortsätter han. "Kommer du ihåg när vi var i eiffeltronet?"
"Ja, och du sa att du älskade mej när vi stod allra högst uppe och det spöregnade." Säger jag och ler åt minnet.
"Ja, och sen fick vi åka och köpa nya kläder"
"Och sen spottade du dricka i mitt annsikte!"
"Hahah. Oh my gosh! Vilka minnen vi har" Säger Justin och skrattar. "Kommer du ihåg när vi var på väg till Paris och vi målade i varandras annsikten?"
"haha ja!" Skrattar jag. Jag kan fortfarande se Justins målade annsikte framför mej, han såg verkligen ut som supermario.
"Kommer du ihåg i hotellrummet i New York då?" Undrar han med ett flin på läpparna.
"Nej..?" Säger jag. "Det ända jag kommer ihåg är den hemska natten när jag hittade dej sittandes helt förstörd mot dörren med den  där spruckna läppen."
Men jag fattar att det inte det är det han syftar på för då hade han inte flinat så.
"Aa, men innan det" Säger Justin.
Jag letar lite i minnet och helt plötsligt kommer jag på det.
"Ååh Justin! Det var så pinsamt" Utbrister jag.
"Men hon kom ju inte på oss" Säger han och skrattar.
"Nej, tur det" Konstaterar jag "Jag vet fan inte vad jag hade gjort om hon hade kommit på oss"
Bara tanken på att mamma nästan kom på oss när vi nästan hade sex får mej att villja sjunka igenom jorden.
"Men nu kommer ingen att komma på oss" Säger Justin och biter sig lite löst i läppen.
"Hur vet du?" Säger jag och flinar. "Dom kanske kommer hem snart"
Det kan ju faktiskt hända att bilkön inte tar så värst lång tid, det vet man ju inte. Och jag har verkligen ingen lust med att nästan bli avslöjad. Igen.
"Du har rätt" Erkänner Justin. "Det får bli en annan gång." Säger han och ser lite.. besviken.. ut ?
Jag ler mot honom och går fram och pussar honom på kinden. Då kollar han med en sur min på mej och öppnar sedan munnen för att säga något. Men han stänger den lika snabbt igen och tar ett steg närmare mej.
Han slickar sig runt munnen och sen lutar han sig fram och kysser mej panssionerat.
"Du får inte vara så snål med pussarna" Säger Justin och skrattar lite.
"Men så gjorde jag ju bara för att retas" Skrattar jag och sätter mej ner brevid datorn som jag har lämnat i sängen.
"Jag vet"
Han sätter sig i sängen på anndra sidan om datorn och jag ser hur hans blick fastnar på skärmen.
"Nån som heter Mathilda har skrivit till dej på Facebook." Säger han.
"Va?" Säger jag, fast jag egentligen hörde.
Jag klickar upp det privata meddelandet, och jag känner hur ett stort leénde breder ut sig i mitt annsikte när jag läser. 

'Hej Jennie.
Jag saknar dej med! Du ska bara veta hur många konstiga saker det har stått om dej och Justin. Skönt att fått allt förklarat, tack :) NI ÄR SJUKT SÖTA TILLSAMMANS!!
Jag kan fortfarande knappt tro att du är ihop med honom! Asså OMG, det är ju helt otroligt. 
Vi saknar dej här i Sverige, och du har knappt hört av dej, du ska bara veta hur glad jag blev av ditt meddelande! Vi måste ses snart, jag saknar dej skit mkt!
Här i Sverige är väll allt nästan som vanligt. Det pratas väldigt mycket om dej, men det är nog inte så konstigt. Vafan, du är ju värsta kändisen!
Vet du en sak? Jag och Calle är ääännnttllliiigggeeenn tsm! Kommer du ihåg när vi brukade kolla in honom i smyg? xd Hahah. Minnen, minnen..
Men vi måste träffas snart igen och skaffa nya frääsha minnen! ;D
Hejdå<3
Ha de bra och hälsa till Justin från mej, glöm inte att säga att jag älskar honom... haha du fattar vad jag menar ;)'

Mathilda, lilla, lilla Mathilda. Min bästa kompis! Hur kunde jag glömma att höra av mej till henne?
"Vad står det?" Undrar Justin och rynkar på pannan.
"Det står mycket" Säger jag och ler.
"Du är ju alldeles tårögd" Konstaterar han och kollar på mej.
Jag skriver snabbt ett svar till Mathilda. Och sen får jag ändå förklara för Justin om Mathilda och hela grejen om att jag inte har hört av mej, och att jag saknar henne jätte mycket. Och såklart så saknar jag alla anndra i Sverige också. 

Jag går in på min Facebook profil.
"Kom, vi tar kort" Säger jag och klickar fram webkameran.
Först tar vi ett seriöst kort och sen tar vi tre stycken oseriösa, där vi gör konstiga miner och ett där Justin pussar mej på kinden, den lägger jag sedan upp som profilbild.

"Vad ska vi göra nu då?" Undrar Justin när jag har loggat ut och fällt ihop datorn.
"Jag vet inte" Säger jag och rycker på axlarna. "Kan vi inte se på en film bara?"
Justin nickar åt mitt förslag och vi går upp på övervåningen. Medans Justin stoppar in filmen 'Hairspray' i dvdspelaren sätter jag mej ner i soffan. Det var så länge sen jag såg den filmen och den är så himla bra också.
Jag kan inte låta bli att sjunga med i låtarna och det hela slutar med att jag även står upp och dansar med.
Det påminner mej om mej och Mathilda, vi brukade alltid dansa och sjunga med till den här filmen.
Justin bara skrattar åt mej, men lite förvånad är han allt att jag kan danserna så bra, så jag får förklara för honom att jag en gång i tiden har nördart denna filmen.

"Du? vad skulle du säga om att följa med på lite konserter framöver?" Undrar Justin när eftertexterna på filmen börjat.
"Va? Vart ska du ha konserter?" Undrar jag.
"Lite överallt. Det skulle vara jättekul att ha dej med"
"Men skolan då?"
"Du har redan missat jättemycket av skolan och du kan ju alltid komma tillbaka dit efter. Så länge kan du ju studera med mej och Jenny." Säger Justin och ler.
"Jenny?"
"Ja, alltså min lärare. Hon är asbra!"
Justin kollar på mej och väntar på ett svar, men jag sitter där som om jag är helt stumm, vilket det känns som jag faktiskt är.
"Ja, ja! Klart jag vill!" Utbrister jag och slänger mej runt hans hals. "Fast jag tror jag måste höra med mamma och pappa först.." Fortsätter jag och kollar upp på honom
"Det kan vi ta när vi kommer hem. Om Scooter får prata med dom om saken så ska det nog inte vara några problem" Säger Justin och ler mot mej igen. "Först åker vi till Tyskland och sen åker vi vidare till Sverige..-"
Längre hinner han inte innan jag avbryter honom med ett högt skrik. Sverige? Sa han Sverige?!
Min första tanke är att jag då har chansen att träffa Mathilda igen.
Undrar om detta verkligen är planerat, speciellt det där med Sverige. Om Justin ska till Sverige borde Mathilda sagt något om det.
"Sverige?" Ekar jag.
"Ja, jag har planerat detta ganska länge nu att åka dit med dej."
"Va? Har du?" Undrar jag förvånad över att det inte har spridigt sig så att jag har fått reda på det.
"När du sa det där om dina kompisar och så, så fick det mej bara att villja ta med dej dit ännu mer" Han ler mot mej och fortsätter. "Det är ju trottsallt lite mitt fel att..-"
"..att jag nästan tappat kontakten med mina vänner?" Avbryter jag. "Nej du! Det är det inte. Du är det bästa som har hänt mej"
"Men..-"
"Inga men." Säger jag och lägger mitt pekfinger framför hans mun. Sen drar jag min hand genom hans bruna hår samtidigt som jag kollar in i hans ögon och våra läppar möts i en lång kyss.
"Ehm.. föresten jag skulle hälsa från Mathilda att hon älskar dej" Säger jag.
"Haha. Jag kanske får träffa henne i Sverige då?"
"Självklart, men hon kommer vara galen. Bara så du vet, hon är ett stort fan. Men jag tror du kommer gilla henne" Säger jag.
"Haha, jag är van. Vi åker till Tyskland om ungefär 6 månader, och sen vidare till Sverige."
6 månader tänker jag. Det är ju ett halv år! Men jag antar att det tar lång tid att planera in en resa. Det ska ju vara biljetter som ska säljas och sånt där också. Det går ju inte på en vecka precis.
Men som man brukar säga, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...


8 månad senare:

"Du hade rätt, Sverige var grymt!" Säger Justin och tar sin väska som kommer utrullande på rullbandet.
Som vanligt är min väska nästan alltid sist.
"Jag sa ju det, du var också grym hela globen hoppade ju för fan!" Säger jag och skrattar. "Det var jätte kul att träffa Mathilda igen. Tack så mycket Justin" Säger jag sedan och vi hoppar fort in i bilen som ska köra oss ifrån flyplatsen. Vi har papparzzis efter oss hela tiden, men efter att ha varit med Justin på konserter i både USA, tyskland och slutligen Sverige så är man rätt så van.

Efter en väldigt lång bilresa är vi hemma hos mej. Det har varit jättekul att åka runt med Justin, men det är jätteskönt att äntligen vara hemma igen också. Jag har saknat mamma och pappa.

Efter att ha fått ta emot tusen frågor från mina nyfikna föräldrar ger sig jag och Justin ut en sväng.
"Visst river detta upp gammla minnen?" Säger Justin när vi står utanför Pizzerian som vi en gång träffades vid för första gången.
Jag blundar och ser i mitt inre först dom skrikande tjejerna och sedan Justins vackra annsikte. Då hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Just då var jag bara så himla glad att se honom, och till och med få byta några få ord med honom.
Och nu nästan ett år senare står vi här igen, den här gången hand i hand.
Jag öppnar ögonen och möter Justins blick, han kisar mot mej i solljuset sen böjer han sig fram och kysser mej.
Jag sluter mina ögon under kyssen och bara önskar att tiden kunde stanna för en stund...

---

Detta var då sista delen på 'Love is always love' hoppas ni gillar den :)

Det skulle vara jättekul om ni kommenterade typ vilken som var den bästa delen, roliga saker. Eller något annat :D

Snart ska jag börja skriva på den nya novellen också, har inte bestämt något namn till den än, så har ni förslag så kommentera gärna :)

Så lämna inte bloggen nu bara för att denna novellen är slut, för det kommer komma en ny som jag hoppas att ni kommer gilla.

Älskar er alla mina fina små läsare, ni är bäst ! <3




PeaceN'Love